Svart.
Jag ligger i spillror. Spillror av er stolthet.
Jag ser på när ni bryts samman.
Under all press.

Torka. Svält.
Räkorna dör.
Jag badar i den radioaktiva vätskan som jag dränkt med min säng.
Doften är bitter, under ytan ligger jag som en sjunkande sten.
Under täcket är det kallt.
Under mina ögonlock befinner jag mig långt borta.
Långt ifrån allt. Långt ifrån dig, er, mig själv.
Men även om jag är så långt borta frå mig själv, så befinner jag mig på en annan plats.
Löven faller. Det är höst.
Luften är tunn och kall.
Löven är röda och gula.
Glöden värmer min hand.
Röken stillar minna sinnen. Allting flyter ut ur min hals, då mina lungor ruttnar sönder och vittrar - skalet på en grillad kyckling.
Jag offrar mina lungor för att få det att försvinna. Rivandet.
Hoten. Huvudvärken, paniken, ångest, allt.
Jag ser hur allting försvinner ur min kropp för att sedan blandas med luften och spridas ut. Spridas ut, så att någon annan får det istället.
Jag känner ingen skuld. Det är erat fel.
Cykeln är sedan länge trasig, punkterad och slaktad. Slängd åt helvete.
Slangen är sönderklippt, jag behöver något.
Ge mig en anledning till att tro på erat tjat.
Ge mig en enda anledning till varför jag bör göra som ni säger.

.. Ja, just det.
Ni styr mig. Jag har ingen kontroll över er.
Ni står mig över huvudet.
Jag är meningslös till skillnad från er.
Jag är stor. Men ni är större.
Jag står på en klippa, men ni sparkar ner mig som om jag vore en bunt papper.
Jag flyter, men ni trycker ner mig under ytan och önskar att mina sönderbrända lungor åter blir fyllda av vatten.
Jag står torr, men ni häller er bensin över min kropp och tänder eld, som en vante i en brasa brinner jag upp och blir till aska.
Ni tror att ni är bättre än mig.
Det är ni.
Ni får mig att känna mig värdelös. Ni får mig att vilja försvinna, precis som röken gör ur min hals.
Ni vill se mig liggandes i rännstenen, sönderslagen och blodig.
Ni får mig att vilja lyckas.
Ni får mig att vilja bli er kvitt.
Ni får mig att vilja vittra bort.
Men ni lyckas inte.
Inte idag.
Inte imorgon.
Kanske, i övermorgon.
Vad vet jag.
Jag kan inte styra er, lika väl som jag inte kan styra mig själv. Min kropp. Min vilja.


Cuz the hardest part of this - is leaving you.

Jag fumlar runt i en värld av mörker.
Det blir starkare och starkare.
En spiral i en döende lampa, fångad i kretsarna.
Omgiven av en glaskula, fast på insidan. Omvärlden är underbar.
Outhärdlig.
Jag tittar ut ur min glaskula, ut på världen. Misstagen. Jag ser på hur jorden blir allt svagare och svagare, den ruttnar sakta bort - men ögat är för blindt för att inse det.
Mänskligheten äcklar mig.
Självsäkra, felskapade löss.
Ni är ingenting. Fastklämda och bortglömda - precis som jag.
Ni är undervärderade. Precis som jag.
Ni är misslyckade, patetiska, idiotiska - precis som jag.
Det enda som är possitivt med livet i min glaskula är Nellies besök och närhet.
I min glaskula finns hon alltid där, hon är aldrig ifrån mig. Aldrig.
När hon är det, har hon sipprat ut ur det lilla kikhålet.
Vägen jag trotsar. Vart jag än går, har jag min glaskula.
Jag lämnar den inte. Jag är för rädd för att möta världens patetiska påfund.
Varför? Jag vill inte beblanda mig med pengakåta, känslokalla hundar som påstås vara mänskliga varelser.
Nu tänker ni, "du är människa". Är jag känslokall, patetisk och tom? Nej, jag tänkte väl det. Jag ser ner på er. Jag förväntar er inte att se upp på mig eftersom jag inte är någonting.
Det ger er ett värde lika mycket som en molekyl.
Världen är äcklig. Världen är en usel ursäkt till att folk ska kunna leva. Leva och göra som dom vill. Jag hatar världen.
Jag vill inte se på när ni förstör den mer än vad ni redan förstört den.
Jag vill inte. Jag vill inte se på hur ungdomar blir allt mer och mer förstörda av dagens lättaste drog att få tag på - alkohol.
Jag vill inte se på när ni viker ut er. Ni äcklar mig.
Visst, det är inte upp till mig om ni vill visa att ni har stora bröst. Ni får jättegärna skryta om det. Men jag blir äcklad av det.
Patetiska varelser. Vad är det som är så speciellt med en kropp? Alla ser olika ut.
Vissa har stora bröst, vissa har inga alls. Vissa är stora, vissa är pinnsmala benrangel. Vissa har hårig fitta, vissa har inte ens fått hår. Så vad fan spelar det för roll om ni visar, och ger er själva ett rykte som en utvikande jävla hora?
Jag vill fan spy på er. Jag håller mig undan från er. Jag håller mig undan från världen. Jag håller mig undan från de "mänskliga".
Jag är ett gasmoln omgiven av ett skal, redo för att kläckas. Och när det kläcks, då börjar förödelsen.
Jag är inte färdig med er. Inte på långa vägar.
Jag kommer tillbaka.



I am the one hiding under your bed
Teeth grown sharp and eyes goin' red
I am the one hiding under your stairs
Fingers like snakes and spiders in my hair

Hjälplös och kall, ligger jag i min borg av fasa.
Sömnlös och sårbar. Skammen växer i mig. Jag hatar mig själv.
Jag hatar mig för att jag aldrig somnar i tid.
Jag hatar mig själv för att jag alltid tänker fel. Jag hatar mig själv - för att jag oftast gör fel. Fel, som inte går att ändra på.
Hur mycket jag än vrider och vänder på det - så förblir det bara fel.
Fel. Fel.
Jag är fel.
Jag kallsvettas och paniken slår till. Vad ska jag ta mig till härnäst?
Kommer jag få vara ifred inatt? Nej, dom tittar.
Dom läser. Kommer det att bli värre? Kanske.
Jag har mig själv att skylla på. Vem ska jag annars lägga skulden på? Därför hatar jag mig själv ännu mer.
Era livlösa skratt och slag betyder ingenting för mig längre. Ni fick som ni ville. Är det erat fel att jag är just så som jag är idag?
Är det mitt fel, att jag var och varannan natt plågas av hemska skrik, röster, iakttagande och ilande känslor igenom hela kroppen, känslan av att snart dör jag - dom hämtar mig. Dom ska föra mig till Helvetets Port där jag sedan ska bli körd i kärra till den brinnande kärnan för att bli krönad till Kung.
Kung av min egen borg. Kung över mig själv. Kung - och äntligen kunna bemästra deras begär.
Men det skulle inte räcka till. Dom skulle slita mig i stycken och bränna mig på bål. För att inte tala om kallblodiga - hungriga kannibaler i skepnad av Sankt Nikolaus renar eller vapenväktarna vid Babylons portar.
Vad skulle hända - skulle dom svika mig?
Jag tittar över på mina ärr. Varje ärr är som ett krigsfält på min kropp.
Dom större - är atombomberna.
Dom mindre är soldater. Brännmärkena är luftskepp.
Lusten av att bygga ut krigsfälten är stor. Den blir olydlig. Jag biter mig i kinden och känner blodsmak i min mun.
Jag får inte.
Jag sviker mig själv då. Min hud - mitt blod. Demonerna vill ut och det kliar överallt - oavsett hur hårt jag kliar så slutar det inte.
Vi har ju alla hört rykten om att jag ibland kan skada mig själv i sömnen - därav att jag alltid sov i tröja i somras.
Det har kommit tillbaka.
Dom vill ut. Men jag är då inte medveten om det. Dom kontrollerar mig. Dom styr mig - när jag är medvetslös.
Det river i bröstet. Är dom desperata?
Jag är desperat.
Se det här hur ni vill.

Uppmärksamhetsväckande beteende? Eller är jag bara helt enkelt sinnesrubbad?
Jag skriver för att skriva. Jag tycker om att skriva - och därför valde jag just mitt liv.
Min vardag.
Först och främst så skriver jag för att få det ur mig för det inte finns någon jag direkt kan prata med detta om.
Jag kokar inte ihop något.
Jag tror på dom.
Dom existerar.
Dom vill mig illa.
Dom ger sig inte först mina lungor töms på luft och min hjärna förblir en tvättsvamp dränkt i plommonjuice och serveras med saft och kakor.
Dom ger mig order.
Dom styr mig.
Jag är inte jag. Jag är någon annan.
Ytterst få personer känner mitt riktiga jag.
Det tomma, döda jag.
Dom flesta känner till mitt andra jag - mitt glada, skojfriska jag - mitt lögnhalsiga jag.
För det är inte jag.
Jag har sedan längesen tillbaka varit ett känslosamt skal, bortglömt och ruttet, ensamt liggandes kvar på vägkanten. Överkörd.
Krossad.
Så tänk efter lite om ni verkligen känner mig.
Känner ni mitt riktiga jag? Har jag inte presenterat det för er?
Nej, har jag inte gjort det så är ni inte värda den bördan.

Mina tänder gör ont.
Jag spänner käkarna. För rädd för att skrika.
Nu är dom här och nu börjar min jakt efter lyckans land.

Jag tänkte bara skriva något innan jag begav mig till sängs för att sova någon timme.
Oftast så sover jag ganska dåligt. 2 - 5 timmar. Men finns också stunder då jag faktiskt sover 10 timmar. Lyckliga stunder.
Jag var nyss ute med min lillebror. Det var skönt, frisk luft. Inte varit ute på natten på ett tag nu känns det som, och det behövdes. Lättade lite på trycket och vi pratade om olika ting. Vi tog också kort på allt vi gjorde. Vi hoppade i snön. Jag slängde mig i grannens trädgård och gav dom en julklapp.
Som sagt, jag skulle bege mig till sängen snart. Klockan är sisådär 02:13 just nu.
Det lät i hallen. Oroheten växer.
Rädslan blir olydlig. Jag känner ett hat - magen vänds ut och in.
Illamående.
Huvudvärk.
Panik?
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte sova. Jag vill inte försöka, för jag vet att jag är försvarslös. Utan någon som vakar över mig, ingen som tar bort dom.
Någonting rörde sig i hallen. Var det på riktigt eller inbillning, likaså nästan allt jag vet?
Liggandes i mörkret, dom tittar. Iakttagande och plågande skrik. Allt mer rädslan växer desto värre blir det.
Dom vet att jag är rädd. Dom vet att jag fruktar dom. Dom vet att jag tror på dom.
Dom tittar på mig. Står vi kanten av sängen och tar i mig. Jag känner den ilande känslan i hela kroppen.
Plötsligt andas någon till i mitt öra. Jag blundar hårt, men dom skriker allt högre.
Barn, kvinnor, män - ungdomar? Skriken ekar och blandas med plågande jämmer och gråt. Jag vänder mig om. Någonting kommer mot mig - i rusande fart. Ett ansikte. Håret reser sig på armarna, i nacken. Jag kastar mig ner i sängen för att gråta bort det, men det går inte. Dom skriker och gråter, dom jämrar sig.
Vad vill dom? Vill dom att jag ska förstå? Vill dom att jag ska lida? Dom lyckas.
Jag lider. Jag lider en fruktansvärd död inombords. Insidan ruttnar bort då jag sakta börjar gråta ännu mera. Jag skriker för att överrösta dom, men dom blir starkare och starkare. Tårarna rinner och magen gör ont.
Det river i bröstkorgen, och plötsligt får jag en bitande känsla i hjärtat och griper om bröstet. Dom vill ut.
Dom gör allt för att komma ut. Cigarettrök. Blod. Spyor. Allt.
Det enda jag kan göra är att ligga och stirra och gråta tyst, jag vill inte väcka alla i huset. Den så tomma tomheten har nu blivit till fruktansvärd orohet, ångest, lidande.
Jag gör allt för att få dom att försvinna. Men ingenting funkar. Dom vet att jag är underlägsen - dom vet att jag är värdelös. Dom lyckas.
Dom vill se mig död. Dom vill se mig hänga livlös från trädet med repet greppande runt min hals. Dom vill se min nacke knäckas itu och lämna mig kall och död i snön.
Dom vill.
Tillslut lyckas jag svimma av allt gråt och skrik, det räcker iallafall till att bli fri från dom.
Fri, en dag. En endaste dag. Tills det bär av igen.
Visserligen är det inte bara när jag ska sova som det blir såhär. Det blir när som helst, vilket tillfälle som helst. Vad som helst kan hända, när det går utför backen och ner i dödens dal.
Hjärtat bultar. Var det en dröm? Allting kändes så verkligt. Nej, drömmen var att dom fortsatte. Drömmen var att dom lyckades. Jag tog mitt liv.
Men jag dog inte i drömmen. Jag klarade mig.

Annars skulle jag ju inte kunna skriva det här, eftersom att om jag dör i drömmen så dör jag även i verkligheten.

Trasig och ensam med bakbundna händer
I ett främmande rum med utslagna tänder



Snart är det jul. Jag önskar jag kunde säga att jag längtar.
Jag har inte skrivit något här på några dagar. Jag har inte varit hemma, och inte haft tillgång till något internet.
Känslan är obeskrivlig. Mitt humör är nära på att gå i kras. Jag längtar inte ett jävla skit till julafton. Jag vet inte vad jag ska säga om just julafton. Det finns inget att säga. Det är rent av helt omöjligt för mig att ens beskriva hur förbannat jävla äckligt sämst julafton är, och det är, helt klart, den sämsta dagen på året. Ska inte julafton vara en glad högtid?
Jo, visst ska den det. Jag däremot känner ingen lycka av den alls. Jag känner avund, svek, jag känner mig bortglömd och sviken. Sviken utav min egna familj. Sviken utav alla. Jag mår piss. Jag kommer må ännu sämre imorgon, och det ska ni få höra.
Hela lovet känns helt poänglöst. Hela allt, just nu, känns helt jävla meningslöst. Jag orkar inte.
Jag orkar bara inte mer just nu. Allt jag vill ha är Nellie. Jag vill inte ha något mer. Jag skiter i mat. Jag skiter i tak, näring över huvudtaget. Jag vill bara ha Nellie.
Jag vill spy. Jag vill dö. Det här är inte jul.
Det här är tortyr, och förvänta er inte att det ska stå någonstans i det här inlägget, att jag önskar er en god jul för det gör jag så fan heller.
Jag hoppas ni får en lika jävla värdelös och plågande julfittsafton som jag får varje år.

Känslan av att vilja sjunka ner i jorden överumplar min kropp.
Lusten att vilja dö, den rinnande jordgubbssaften som spiller på golvet och färgar av sig.
Känslan av att vilja döda är stor. Men tomheten är störst.
Jag mår illa. Jag vill spy på dig i sömnen. Jag vill lämlästa dig, skära dig i huvudet, slå sönder din skalle med en hammare, jag vill sticka hål på alla dina artärer, jag vill punktera dina lungor och slita ut ditt hjärta ur bröstkorgen och skita på det.
Du lovade faktiskt. Du lovade, för 2 jävla veckor sen. Och nu verkar det som att du inte ens bryr dig om ifall jag blir på dåligt humör. Jävla fittfan. Jag vill fan aldrig mer se dig.

Du trodde att du kunde göra mig glad genom att säga: "Bra Markus, nu blir jag glad på dig."
Men det är bara du som vinner på det - för stunden. En stor fet jävla lögn är vad fa du är, ditt jävla fanskap.
Jag vill sparka sönder din skalle och grilla din hjärna, ditt jävla apfanskap. Dra åt helvete, fyfan vad jag hatar dig. Tack för att du förstör mitt liv, och ännu mer, min jul - mer än den redan var, och mer än den kan bli förstörd.
Du fattar väl för fan att det inte bara är mig du sårar? Nej, det gör du ju inte. Jag glömde att du är ett själviskt jävla svin som bara sitter på ditt feta jävla arsle dag in och dag ut och tror du kan kommunicera med dom döda. Men jag säger dig detta, om du inte skärper dig så kommer du någon jävla vacker dag kunna kommunicera med mig också. Ditt känslokalla jävla svin.
Och jag som trodde att du var min far.

Det är inte alltid lätt att riktigt fatta det rätta beslutet.
Och oavsett vad man tar sig till, så blir det inte alltid riktigt rätt heller.
Ingenting kan fixa allt. Men det går att lindra om något.
Jag gör ett nytt försök, till att få bukt med allt.
Från och med idag har jag som krav att jag ska skriva här, minst en gång om dagen.
Berätta hur jag mår. Tankar, vad jag har gjort, vad jag ska göra.
Hur jag ska göra.
Jag ska berätta allt. Men jag lämnar inga namn, förutom min flickväns, och utomstående.
Till att börja med tänkte jag berätta nu, att just nu sitter jag hos pappa, i vardagsrummet med min storebror, och min lillebror.
Pappa är och jobbar, så min lillasyster, låtsassyster och låtsasmamma är inte hemma heller.
Telefonen ringde. Jag gick för att svara - trots min extrema fobi för telefoner. Men signalerna slutade. Jag hann inte längre än in till köket innan det slutade. Någon var därute, men jag ville inte se efter. Det ringde igen, och jag svarade ändå. Trots att jag fick huvudvärk, ångest, illamående och började frysa. Det var Ingrid.

Vi har varit här i 2 dagar nu. Vi åkte hit i fredags, och stannar kvar tills på onsdag då vi åker tillbaka till mamma. Den 23e.
Dagen innan julafton. Julaftonen, som jag fruktar kommer bli den värsta i mitt liv.
Nellie är inte här. Det tär på mina återstående krafter. Jag känner mig svag och försvarslös. Rösterna ekar, och min kropp svider. Det river i halsen, hjärtat bultar i revolt.
Jag behöver henne. När jag är med henne, försvinner all rädsla. Eller den försvinner inte. Hon är mitt imunförsvar. Hon är min sköld. Mitt liv.
Utan mitt liv, är allt svart. Det skriker, och rivs i kroppen, mina revben går itu och dom når sig allt längre. Dom vill se smärta och ångest. Förnedran.
Dom lyckas. Jag är tom. Även om jag träffade henne igår, så känns det som om det vore veckor sen.
Jag är långsint. Men mitt minne - ja det är ju inte det bästa direkt.
Men jag har svårt för att tro på saker ibland. Ganska ofta.
För ofta. Alla säger att jag är snäll. För snäll. Därför finner folk intresse för mig. Men jag är inte bara snäll. Det känns som att det vore ett skal. En annan personlighet.

Min bror skrev till mig på msn nyss:
memento mori, morieris
Kom ihåg din egen dödlighet, du dödlige.