Svart.
Jag ligger i spillror. Spillror av er stolthet.
Jag ser på när ni bryts samman.
Under all press.

Torka. Svält.
Räkorna dör.
Jag badar i den radioaktiva vätskan som jag dränkt med min säng.
Doften är bitter, under ytan ligger jag som en sjunkande sten.
Under täcket är det kallt.
Under mina ögonlock befinner jag mig långt borta.
Långt ifrån allt. Långt ifrån dig, er, mig själv.
Men även om jag är så långt borta frå mig själv, så befinner jag mig på en annan plats.
Löven faller. Det är höst.
Luften är tunn och kall.
Löven är röda och gula.
Glöden värmer min hand.
Röken stillar minna sinnen. Allting flyter ut ur min hals, då mina lungor ruttnar sönder och vittrar - skalet på en grillad kyckling.
Jag offrar mina lungor för att få det att försvinna. Rivandet.
Hoten. Huvudvärken, paniken, ångest, allt.
Jag ser hur allting försvinner ur min kropp för att sedan blandas med luften och spridas ut. Spridas ut, så att någon annan får det istället.
Jag känner ingen skuld. Det är erat fel.
Cykeln är sedan länge trasig, punkterad och slaktad. Slängd åt helvete.
Slangen är sönderklippt, jag behöver något.
Ge mig en anledning till att tro på erat tjat.
Ge mig en enda anledning till varför jag bör göra som ni säger.

.. Ja, just det.
Ni styr mig. Jag har ingen kontroll över er.
Ni står mig över huvudet.
Jag är meningslös till skillnad från er.
Jag är stor. Men ni är större.
Jag står på en klippa, men ni sparkar ner mig som om jag vore en bunt papper.
Jag flyter, men ni trycker ner mig under ytan och önskar att mina sönderbrända lungor åter blir fyllda av vatten.
Jag står torr, men ni häller er bensin över min kropp och tänder eld, som en vante i en brasa brinner jag upp och blir till aska.
Ni tror att ni är bättre än mig.
Det är ni.
Ni får mig att känna mig värdelös. Ni får mig att vilja försvinna, precis som röken gör ur min hals.
Ni vill se mig liggandes i rännstenen, sönderslagen och blodig.
Ni får mig att vilja lyckas.
Ni får mig att vilja bli er kvitt.
Ni får mig att vilja vittra bort.
Men ni lyckas inte.
Inte idag.
Inte imorgon.
Kanske, i övermorgon.
Vad vet jag.
Jag kan inte styra er, lika väl som jag inte kan styra mig själv. Min kropp. Min vilja.


Cuz the hardest part of this - is leaving you.

 

Wiseman

22 januari 2010 20:31

Det var ett fint inlägg.

http://blogg.metalstyrka.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fumlar runt i en värld av mörker.Det blir starkare och starkare.En spiral i en döende lampa, fångad i kretsarna.Omgiven av en glaskula, fast på insidan. Omvärlden är underbar.Outhärdlig.Jag tittar ut ur min glaskula, ut på världen. Misstagen. Jag...

Hjälplös och kall, ligger jag i min borg av fasa.Sömnlös och sårbar. Skammen växer i mig. Jag hatar mig själv.Jag hatar mig för att jag aldrig somnar i tid.Jag hatar mig själv för att jag alltid tänker fel. Jag hatar mig själv - för att jag oftast gö...

Jag tänkte bara skriva något innan jag begav mig till sängs för att sova någon timme.Oftast så sover jag ganska dåligt. 2 - 5 timmar. Men finns också stunder då jag faktiskt sover 10 timmar. Lyckliga stunder.Jag var nyss ute med min lillebror. Det va...

Trasig och ensam med bakbundna händerI ett främmande rum med utslagna tänderSnart är det jul. Jag önskar jag kunde säga att jag längtar.Jag har inte skrivit något här på några dagar. Jag har inte varit hemma, och inte haft tillgång till något interne...

Känslan av att vilja sjunka ner i jorden överumplar min kropp.Lusten att vilja dö, den rinnande jordgubbssaften som spiller på golvet och färgar av sig.Känslan av att vilja döda är stor. Men tomheten är störst.Jag mår illa. Jag vill spy på dig i sömn...