Det är inte alltid lätt att riktigt fatta det rätta beslutet.
Och oavsett vad man tar sig till, så blir det inte alltid riktigt rätt heller.
Ingenting kan fixa allt. Men det går att lindra om något.
Jag gör ett nytt försök, till att få bukt med allt.
Från och med idag har jag som krav att jag ska skriva här, minst en gång om dagen.
Berätta hur jag mår. Tankar, vad jag har gjort, vad jag ska göra.
Hur jag ska göra.
Jag ska berätta allt. Men jag lämnar inga namn, förutom min flickväns, och utomstående.
Till att börja med tänkte jag berätta nu, att just nu sitter jag hos pappa, i vardagsrummet med min storebror, och min lillebror.
Pappa är och jobbar, så min lillasyster, låtsassyster och låtsasmamma är inte hemma heller.
Telefonen ringde. Jag gick för att svara - trots min extrema fobi för telefoner. Men signalerna slutade. Jag hann inte längre än in till köket innan det slutade. Någon var därute, men jag ville inte se efter. Det ringde igen, och jag svarade ändå. Trots att jag fick huvudvärk, ångest, illamående och började frysa. Det var Ingrid.

Vi har varit här i 2 dagar nu. Vi åkte hit i fredags, och stannar kvar tills på onsdag då vi åker tillbaka till mamma. Den 23e.
Dagen innan julafton. Julaftonen, som jag fruktar kommer bli den värsta i mitt liv.
Nellie är inte här. Det tär på mina återstående krafter. Jag känner mig svag och försvarslös. Rösterna ekar, och min kropp svider. Det river i halsen, hjärtat bultar i revolt.
Jag behöver henne. När jag är med henne, försvinner all rädsla. Eller den försvinner inte. Hon är mitt imunförsvar. Hon är min sköld. Mitt liv.
Utan mitt liv, är allt svart. Det skriker, och rivs i kroppen, mina revben går itu och dom når sig allt längre. Dom vill se smärta och ångest. Förnedran.
Dom lyckas. Jag är tom. Även om jag träffade henne igår, så känns det som om det vore veckor sen.
Jag är långsint. Men mitt minne - ja det är ju inte det bästa direkt.
Men jag har svårt för att tro på saker ibland. Ganska ofta.
För ofta. Alla säger att jag är snäll. För snäll. Därför finner folk intresse för mig. Men jag är inte bara snäll. Det känns som att det vore ett skal. En annan personlighet.

Min bror skrev till mig på msn nyss:
memento mori, morieris
Kom ihåg din egen dödlighet, du dödlige.