Trasig och ensam med bakbundna händer
I ett främmande rum med utslagna tänder



Snart är det jul. Jag önskar jag kunde säga att jag längtar.
Jag har inte skrivit något här på några dagar. Jag har inte varit hemma, och inte haft tillgång till något internet.
Känslan är obeskrivlig. Mitt humör är nära på att gå i kras. Jag längtar inte ett jävla skit till julafton. Jag vet inte vad jag ska säga om just julafton. Det finns inget att säga. Det är rent av helt omöjligt för mig att ens beskriva hur förbannat jävla äckligt sämst julafton är, och det är, helt klart, den sämsta dagen på året. Ska inte julafton vara en glad högtid?
Jo, visst ska den det. Jag däremot känner ingen lycka av den alls. Jag känner avund, svek, jag känner mig bortglömd och sviken. Sviken utav min egna familj. Sviken utav alla. Jag mår piss. Jag kommer må ännu sämre imorgon, och det ska ni få höra.
Hela lovet känns helt poänglöst. Hela allt, just nu, känns helt jävla meningslöst. Jag orkar inte.
Jag orkar bara inte mer just nu. Allt jag vill ha är Nellie. Jag vill inte ha något mer. Jag skiter i mat. Jag skiter i tak, näring över huvudtaget. Jag vill bara ha Nellie.
Jag vill spy. Jag vill dö. Det här är inte jul.
Det här är tortyr, och förvänta er inte att det ska stå någonstans i det här inlägget, att jag önskar er en god jul för det gör jag så fan heller.
Jag hoppas ni får en lika jävla värdelös och plågande julfittsafton som jag får varje år.