Jag tänkte bara skriva något innan jag begav mig till sängs för att sova någon timme.
Oftast så sover jag ganska dåligt. 2 - 5 timmar. Men finns också stunder då jag faktiskt sover 10 timmar. Lyckliga stunder.
Jag var nyss ute med min lillebror. Det var skönt, frisk luft. Inte varit ute på natten på ett tag nu känns det som, och det behövdes. Lättade lite på trycket och vi pratade om olika ting. Vi tog också kort på allt vi gjorde. Vi hoppade i snön. Jag slängde mig i grannens trädgård och gav dom en julklapp.
Som sagt, jag skulle bege mig till sängen snart. Klockan är sisådär 02:13 just nu.
Det lät i hallen. Oroheten växer.
Rädslan blir olydlig. Jag känner ett hat - magen vänds ut och in.
Illamående.
Huvudvärk.
Panik?
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill inte sova. Jag vill inte försöka, för jag vet att jag är försvarslös. Utan någon som vakar över mig, ingen som tar bort dom.
Någonting rörde sig i hallen. Var det på riktigt eller inbillning, likaså nästan allt jag vet?
Liggandes i mörkret, dom tittar. Iakttagande och plågande skrik. Allt mer rädslan växer desto värre blir det.
Dom vet att jag är rädd. Dom vet att jag fruktar dom. Dom vet att jag tror på dom.
Dom tittar på mig. Står vi kanten av sängen och tar i mig. Jag känner den ilande känslan i hela kroppen.
Plötsligt andas någon till i mitt öra. Jag blundar hårt, men dom skriker allt högre.
Barn, kvinnor, män - ungdomar? Skriken ekar och blandas med plågande jämmer och gråt. Jag vänder mig om. Någonting kommer mot mig - i rusande fart. Ett ansikte. Håret reser sig på armarna, i nacken. Jag kastar mig ner i sängen för att gråta bort det, men det går inte. Dom skriker och gråter, dom jämrar sig.
Vad vill dom? Vill dom att jag ska förstå? Vill dom att jag ska lida? Dom lyckas.
Jag lider. Jag lider en fruktansvärd död inombords. Insidan ruttnar bort då jag sakta börjar gråta ännu mera. Jag skriker för att överrösta dom, men dom blir starkare och starkare. Tårarna rinner och magen gör ont.
Det river i bröstkorgen, och plötsligt får jag en bitande känsla i hjärtat och griper om bröstet. Dom vill ut.
Dom gör allt för att komma ut. Cigarettrök. Blod. Spyor. Allt.
Det enda jag kan göra är att ligga och stirra och gråta tyst, jag vill inte väcka alla i huset. Den så tomma tomheten har nu blivit till fruktansvärd orohet, ångest, lidande.
Jag gör allt för att få dom att försvinna. Men ingenting funkar. Dom vet att jag är underlägsen - dom vet att jag är värdelös. Dom lyckas.
Dom vill se mig död. Dom vill se mig hänga livlös från trädet med repet greppande runt min hals. Dom vill se min nacke knäckas itu och lämna mig kall och död i snön.
Dom vill.
Tillslut lyckas jag svimma av allt gråt och skrik, det räcker iallafall till att bli fri från dom.
Fri, en dag. En endaste dag. Tills det bär av igen.
Visserligen är det inte bara när jag ska sova som det blir såhär. Det blir när som helst, vilket tillfälle som helst. Vad som helst kan hända, när det går utför backen och ner i dödens dal.
Hjärtat bultar. Var det en dröm? Allting kändes så verkligt. Nej, drömmen var att dom fortsatte. Drömmen var att dom lyckades. Jag tog mitt liv.
Men jag dog inte i drömmen. Jag klarade mig.

Annars skulle jag ju inte kunna skriva det här, eftersom att om jag dör i drömmen så dör jag även i verkligheten.